Krav på dödsdatum av Försäkringskassan
På senare tid har det uppmärksammats från medias håll om att handläggare på Försäkringskassan efterfrågar ett s.k. dödsdatum av personer som lider av allvarliga sjukdomar eller skada. Bakgrunden till detta är att Försäkringskassan tillämpar Socialstyrelsens definition av vad en allvarlig sjukdom eller skada är, utifrån fem satta kriterier. Om den enskilde anses uppfylla dessa kriterier, undantas hon/han från huvudregeln om den s.k. stupstocken, det vill säga att den tidsbegränsning i sjukförsäkringen som nuvarande regering har infört. Om hon/han inte anses uppfylla kriterierna måste vederbörande återgå i arbete eller ställa sig till arbetsmarknadens förfogande som aktivt arbetssökande, för att inte förlora sina möjligheter att få rätt till framtida ersättning såsom sjukpenning, föräldrapenning eller andra arbetsbaserade förmåner.
Så vad är då dessa kriterier? Enligt uppgift från Socialstyrelsens hemsida så lyder de som följande (med viss redaktionell ändring);
1) Ett väl avgränsat sjukdomstillstånd eller en skada, baserat på t.ex. verifierbara undersökningsfynd. Tillståndet ska ha adekvat varaktighet, det vill säga pågå i minst sex månader framöver, trots att behövliga insatser gjorts, samt
2) Mycket omfattande funktionsnedsättning, eller
3) Betydande funktionsnedsättning och progredierande (se förvärrande) tillstånd med sannolik risk för omfattande försämring av funktion inom det närmsta året, eller
4) Efter lång tids sjukdom/skada, fortsatt behov av omfattande och krävande
behandling, eller
5) Betydande risk för död inom 5 år
Ovan nämnda kriterier skall finnas väl dokumenterade i de läkarintyg som enskilde måste inkomma med till Försäkringskassan, för att de skall kunna ligga till grund för ett beslut.
När man läser de fem kriterierna blir det uppenbart vad debatten i media handlar om! Om man från Försäkringskassans håll väljer att tillämpa Socialstyrelsens beskrivning av allvarlig sjukdom/skada på ett strikt sätt finns det i realiteten ett krav på dödsdatum, trots att myndigheten förnekar detta (se bl.a. Försäkringskassans kommentar till mediauppgifter).
Till det bör läggas att det även har uppmärksammats i media att Försäkringskassan som i fallet Anna som Metro skrev om, den 13 februari i år, även nekar enskilda i vissa fall att ens ansöka om fortsatt sjukpenning, vilket strider mot lag! I en rättsstat står det alltid den enskilde fritt att ansöka om en förmån, oavsett om en handläggare på en myndighet söker att föregripa förfarandet genom att förhindra att en ansökan görs. Skulle det efter det att myndigheten har fullgjort sin utredningsskyldighet ändå visa sig att enskilde inte ha rätt till förmånen, har denne istället rätt till ett överklagbart beslut, så att saken kan prövas på nytt. Det är beklagligt i sammanhanget att det, som i fallet Anna, tydligen krävs en medial uppmärksamhet kring saken för att Försäkringskassan skall vidta självrättelse.
Så vad är de bakomliggande faktorerna till att enskilda personer som lider av en allvarlig sjukdom eller skada måste utstå en så pass kränkande behandling som ett öppet ifrågasättande av deras tillstånd innebär?
Enligt min uppfattning handlar det till syvende och sist om att handläggarna inom sjukförmåner själva saknar adekvat kompetens för att kunna göra så pass komplexa bedömningar som regelverket inom sjukförsäkringen i dess nuvarande utformning kräver. Som jag har nämnt i ett tidigare inlägg så finns det en stor skillnad mellan en handläggares ansvarsområde, det vill säga vad denne är ålagd att göra i sitt jobb på Försäkringskassan, och vilken kompetens hon/ han de facto har för att kunna utföra sina arbetsuppgifter väl. När Försäkringskassan rekryterar personal inom sjukförmåner krävs det visserligen numer en akademisk examen, men det finns inga krav på medicinsk utbildning!
Det medför att handläggaren som har en skyldighet att utreda och fatta beslut på grundval av vad den sjukskrivande/behandlande läkaren skriver i sitt intyg, samtidigt saknar motsvarande medicinska kunskaper för att på ett vederhäftigt sätt kunna ifrågasätta dennes bedömningar. Istället nödgas handläggaren att med skygglapparna på ta en genväg via av Socialstyrelsens rekommendationer m.m. för att kunna fatta ett beslut om rätt till ersättning, alt. avslag. Denna onyanserade och tämligen mekaniska tillämpning av rekommendationerna gör att beslut ofta fattas på felaktiga grunder, vilket i sin tur vållar en stor skada dels hos den enskilde som nekas ersättning, och dels hos allmänheten som tappar sitt förtroende för myndigheten.
Ansvaret för detta anser jag inte åligger den enskilde handläggaren som jag tror gör så gott hon/han kan under rådande omständigheter, utan bör istället läggas på arbetsgivaren som inte vidtar tillräckliga åtgärder för att utjämna skillnaderna i kompetens mellan personal och sjukskrivande läkare. Så länge detta pågår kommer vi att se fler fall av godtyckliga bedömningar av rätten till sjukförmåner, och fler människor riskerar att bli öppet ifrågasatta trots att både de själva och deras läkare bedömer att de inte kan arbeta på grund av sjukdom eller skada. /
Källor, se
http://www.socialstyrelsen.se/riktlinjer/forsakringsmedicinsktbeslutsstod/allvarligsjukdom
www.forsakringskassan.se/wps/portal/press/kommentarer_press/kommentar_till_medieuppgifter/
För mer info, se: