Godtycklig myndighetsutövning på Försäkringskassan
Jag har tidigare arbetat på Försäkringskassan som försäkringsutredare på Tidig Bedömning. TB är vanligtvis den första instans på myndigheten som den försäkrade kommer i kontakt med när hon/han ansöker om sjukpenning. Internt så kallades denna instans tidigare för portvakten i systemet där ett första beslut fattas om huruvida den försäkrade anses uppfylla kraven i socialförsäkringen för att få ersättning och därmed får släppas in i systemet.
På grund av min arbetserfarenhet har jag en mycket god kunskap om hur reglerna inom socialförsäkringen tillämpas och om hur verksamheten på Försäkringskassan de facto bedrivs. Under min tid som utredare blev jag varse om att många försäkrade utsätts för det som jag menar är en godtycklig myndighetsutövning då deras ansökningar om ersättning behandlas olika.
Denna brist på likabehandling av de försäkrade är ett idag känt problem och det har offentliggjorts i många rapporter där Försäkringskassan redovisar för oförklarliga skillnader i avslagsfrekvens beroende på var man bor, kön eller etnicitet.
Skillnaderna anser jag utgör det mest graverande beviset på att Försäkringskassans sätt att arbeta inte fungerar. Den bedömning som görs i s.k. tjänstemannabeslut medför att tillämpningen av reglerna för den enskilde blir oförutsägbara, icke-transparenta och ibland t.o.m. lagvidriga.
Här är det dock viktigt att poängtera att de enskilda handläggarna inte kan lastas för detta. Handläggarens roll på Försäkringskassan är mycket begränsad och i det dagliga arbetet finns ingen balans mellan befogenhet, d.v.s. rätten att få fatta självständiga beslut och det omfattande ansvaret som handläggaren anses ha att alltid agera lojalt gentemot sin arbetsgivare. Istället handlar det om systematiska fel i organisationen där de egentliga beslutsfattarna såsom chef, sakkunniga specialister och ledning bär ansvaret för att myndighetens interna praxis går före gällande rätt.
Här följer ett exempel från föregående år om olikbehandling beroende på var man bor, när det gäller antal avslag vid ansökan om sjukpenning, angivet i procent;
Västra Götalands län 1,7 %
Stockholms län 2,4 %
Skånes län 3 %
Snitt i riket 2,4 %
Siffrorna, som är hämtade från Försäkringskassans statistikenhet, visar att det är uppenbart att det finns stora skillnader regionalt och att rätten till sjukpenning påverkas av var den försäkrade bor någonstans, d.v.s. var hennes/hans ärende handläggs.
Varför är det nästan dubbelt så svårt att få sjukpenning om man bor i Malmö än om man bor i Göteborg? Är reglerna annorlunda? Är lagen annorlunda? Lider t.ex. skåningarna av andra sjukdomar än vad göteborgarna gör? Nej, knappast!
Här handlar det om att det istället finns lokala skillnader i hur man ser på den försäkrade samt hur man väljer att tillämpa reglerna. Jag kommer att ta upp fler exempel på olikbehandling i nästa inlägg./