Försäkringskassan

Med anledning av det gångna året, och den utveckling som sker hos Försäkringskassan vad det gäller handläggningen av ärende om rätt till sjukpenning, sjukersättning, handikappersättning, bilstöd, vårdbidrag, arbetsskadeersättning eller aktivitetsersättning, vill jag nu dela med mig av de erfarenheter som jag har som ombud.

Jag anser mig kunna skönja vissa återkommande fenomen/beteenden hos en minoritet av Försäkringskassans handläggare/omprövningshandläggare/processförare, som bör lyftas, dels för att den försäkrade som drabbas, kan komma att känna igen sig i förfarandet, och dels för att väcka debatt.

Värt att beakta är att mina erfarenheter baseras på hur jag uppfattar Försäkringskassans handläggning av ärenden där den försäkrade nekas sjukförmåner. Jag har således en begränsad insyn i hur handläggningen sker i de fall där Försäkringskassan medger rätt till ersättning från början.

Jag vill också betona att de iakttagelser och reflektioner som jag gör i mitt arbete som ombud inte berör samtliga handläggares/omprövningshandläggares/processförares arbete på Försäkringskassan, då jag är övertygad om att merparten av personalen gör sitt yttersta för att tillmötesgå de omfattande krav som ställs på dem att kunna verkställa regeringens direktiv om att söka pressa ned ohälsotalet i samhället. Jag tror också att de handläggare, med flera, som upplever uppgiften med att söka hitta skäl till avslag som övermäktig, sonika byter jobb, varpå nya fogliga medarbetare utan större arbetslivserfarenhet rekryteras till Försäkringskassan, där de kan påbörja sina karriärer inom offentlig verksamhet. De handläggare som stannar kvar förblir däremot trogna mot arbetsgivaren.

På Försäkringskassans hemsida kan man läsa att myndighetens vision är ett samhälle där människor känner trygghet om livet tar en ny vändning. Det framgår vidare att Försäkringskassans verksamhetsidé är att ge människor inflytande över sin egen livssituation. Genom att ha kunskap, visa empati, samt förståelse ska Försäkringskassan se till att alla som har kontakt med myndigheten förstår sina rättigheter, får rätt till stöd och behandlas med värdighet. Frågan är om Försäkringskassan når upp till denna målsättning?

Vem känner att de får stöd och bemötts med empati när Försäkringskassan friskförklarar en sjuk person mot dennes vilja? Vilket stöd erbjuder myndigheten den försäkrade vars möjlighet till försörjning dras in under pågående rehabilitering? Vari finns värdigheten att bli ifrågasatt och inte få något gehör för de synpunkter som den försäkrade inkommer med under kommuniceringstiden? På vilket vis får den försäkrade inflytande över sin livssituation när Arbetsförmedlingen nekar denne hjälp för att den försäkrade är för sjuk, samtidigt som Försäkringskassan bedömer att personen är fullt arbetsför? Det finns således anledning att reflektera över huruvida Försäkringskassan verkligen uppfyller sina åtaganden.

Ibland uppfattar jag att Försäkringskassan ger sken av att agera som ett vinstdrivande försäkringsbolag där målsättningen med verksamheten är att hålla nere företagets kostnader, det vill säga att betala ut så lite pengar som möjligt till den försäkrade.

Ett exempel på detta är när Försäkringskassan byter fot och på eget initiativ låter byta ut den försäkrades pågående sjukpenning mot sjukersättning, trots att den försäkrades tidigare ansökan om sjukersättning har avslagits. Då den relevanta tidpunkten för försäkringsfallet skjuts framåt i tiden, innebär det att den försäkrades månatliga ersättningen blir avsevärt mycket lägre, jämfört med om den försäkrade hade beviljats rätt till sjukersättning från början. Detta på grund av reglerna om hur storleken på ersättningen beräknas utifrån ett genomsnitt av de inkomster som den försäkrade har haft under ett visst antal år bakåt i tiden.

Vad det gäller omprövningsinstitutet anser jag att det inte fungerar, varpå systemet bör avskaffas.
Låt istället den försäkrade få en omedelbar tillgång till en mer rättssäker, objektiv och saklig bedömning i domstol. Detta då omprövningsinstitutet till största del nyttjas i syfte att Försäkringskassan ännu en gång ges möjligheten till att till täppa till de hål i myndighetens argumentation om varför den försäkrade bör nekas sjukpenning, sjukersättning, aktivitetsersättning, vårdbidrag, handikappersättning eller aktivitetsersättning, inför en kommande prövning i Förvaltningsrätten.

Det är inte ovanligt att en personlig handläggare på Försäkringskassan fattar ett beslut om att neka den försäkrade ersättning, utan att en medicinsk utredning har gjorts i ärendet. När den försäkrade sedan begär omprövning av beslutet med hänvisning till att icke medicinskt skolad personal ifrågasätter behandlande läkares bedömning, tar omprövningshandläggaren tillfället i akt och konsulterar en försäkringsmedicinsk rådgivare, FMR. Konsultationen med FMR sker dock inte i syfte att på ett objektivt och sakligt sätt söka utreda vad det medicinska underlaget visar, utan för att legitimera Försäkringskassans negativa beslut. Detta genom att omprövningshandläggaren ställer ledande frågor till den försäkringsmedicinska rådgivaren, samt informerar denne om omständigheterna i ärendet, det vill säga att det rör en omprövning av ett tidigare fattat beslut om avslag.

Vad det gäller Försäkringskassans egna läkare, FMR, är det allt för vanligt att rådgivaren vid konsultation uttalar sig om den försäkrades förmåga till aktivitet (se arbete), istället för att följa de anvisningar som finns i Försäkringskassans handböcker om hur olika ärendeslag skall handläggas av myndigheten. I handböckerna framgår det att FMR har en rådgivande roll på Försäkringskassan där det åligger denne att hjälpa de medicinskt icke skolade handläggarna/omprövningshandläggarna att tolka och förstå innehållet i det medicinska underlaget. Utifrån den informationen som FMR ger är det sedan upp till handläggaren/omprövningshandläggaren att ta ställning i sakfrågan, det vill säga huruvida underlaget styrker att den försäkrade ha rätt till ersättning. När FMR tar över rollen som handläggare/omprövningshandläggare överskrider denne sina befogenheter, vilket medför att ett formellt fel begås vid handläggningen av ärendet.

Det är därför ytterst enerverande att läsa handläggares/omprövningshandläggares beslutsmotiveringar som till mer eller mindre utgör citat från FMR. Tydligen föreligger det, enligt Försäkringskassan, inga hinder att lägga uppgifter som har tillkommit via ett formellt fel, till grund för ett beslut om avslag. I allmänna domstolar hade en uppgift som har tillkommit via ett formellt fel lämnats utan avseende, men i förvaltningsrättsliga ärenden är tyvärr rättssäkerheten lägre, än i brottmål.

Till det följer att omprövningsinstitutet tidigare fungerade som en internrevision, det vill säga att den kritik som framfördes i samband med omprövningen, om formella fel i handläggningen av ärendet, vidarebefordrades till den enhet där ärendet har handlagts från början, som en del av Försäkringskassans ständiga förbättringsarbete.

Den rutinen har dock slopats numer, varpå ingen åtgärd vidtas vid fel och brister i handläggningen av ärendet på det lokala försäkringskassekontoret. Istället ignoreras synpunkterna på formella fel i handläggningen i samband med omprövningen, varpå det är upp till försäkrade att ha ork och kraft nog att vända sig till Justitieombudsmannen, JO, om saken.

Dessutom har jag vid flera tillfällen varit med om att den försäkrade, vid en Begäran om omprövning, försätts i en sämre situation, än om denne hade avhållit sig från att bestrida Försäkringskassan beslut.
Detta framförallt i ärenden om rätt till en sjukpenninggrundande inkomst, SGI, där Försäkringskassan bortser från den försäkrades yrkande om rätt till en högre SGI, och i strid med lag istället sänker
SGI: n, eller lägger den försäkrades SGI vilande, varpå det inte heller går att överklaga beslutet om ej rätt till ersättning till Förvaltningsrätten.

Vad det gäller ändringsfrekvensen i samband med omprövning är den nedslående. Jag har fått muntliga uppgifter från flera håll (dock ej bekräftade) att Försäkringskassan endast ändrar tre procent av alla beslut om ej rätt till sjukersättning i samband med omprövning, och att det i ärenden om sjukpenning endast ändras beslut i tio procent av fallen. Vad det gäller ändringsfrekvensen i övriga förmånsslag saknar jag tyvärr uppgifter om det, men jag förutsätter att även den generellt sett är högre i förvaltningsrätterna, än hos Försäkringskassan.

Detta trots att det i varje ärende om rätt till sjukpenning, sjukersättning, aktivitetsersättning, handikappersättning, vårdbidrag, arbetsskadeersättning, bilstöd, med mera, finns underlag från minst en läkare som vid upprepade tillfällen intygar att den försäkrade har rätt till ersättning. Dessutom har många gånger det medicinska underlaget och underlaget för övrigt i ärendet kompletterats, det vill säga att nya uppgifter har tillförts, inför en Begäran om omprövning. Det är dock inte ovanligt att de nytillkomna uppgifterna avfärdas som irrelevanta, eller att de inte godtas med hänvisning till att de lämnas i ett annat format än de blanketter som Försäkringskassan utfärdat.

I debattartikel i Svenska Dagbladet, den 22 december 2017, påtalar just en förbundsjurist problemet med att Försäkringskassan ex officio bortser från medicinska uppgifter som lämnas annat än i läkarintyg, vilket strider mot principen om fri bevisföring i 35 kap. 1 § rättegångsbalken. Det saknas således laga stöd för att bortse från viktig information i ett ärende bara för att den inte återges i de sedvanliga blanketterna.

Att Försäkringskassan inte tillämpar den allmänrättsliga principen om fri bevisföring ter sig märkligt i ljuset av att myndigheten inte har några förbehåll med att tillämpa principen om fri bevisvärdering genom att plocka russinen ur kakan vid avslag? Om det finns tio uppgifter i underlaget, varav en uppgift talar mot rätt till ersättning, är den uppgiften som lyfts fram vid ett negativt beslut. De övriga uppgifterna bortser handläggare/omprövningshandläggare/processförare från, vid sina respektive bedömningar.

Som jag ser det utgör således omprövningsförfarandet oftast ett nödvändigt ont, det vill säga att det är ett steg i rätt riktning för att sedermera kunna få den försäkrades sak prövad i en oberoende och mer rättssäker instans, även om förhoppningen alltid finns att den försäkrades yrkande ska hörsammas i samband med omprövning. Det finns inte heller någon anledning att spara på krutet vid en Begäran om omprövning, då handläggningstiderna i förvaltningsrätterna tyvärr är långa.

När det kommer till hur omprövningshandläggarna tillämpar regelverket vid rätt till sjukersättning eller sjukersättning, lämnar det ofta övrigt att önska. Det inte är inte ovanligt att den personliga handläggaren skriver i ett beslut om ej rätt till sjukersättning att alla medicinska eller arbetslivsinriktade rehabiliteringsmöjligheter inte bedöms såsom uttömda, medan omprövningshandläggaren motiverar sitt beslut med att alla medicinska och arbetslivsinriktade rehabiliteringsmöjligheter ska vara uttömda, innan sjukersättning kan beviljas.

Det är tragiskt att så många nekas en ändring av beslutet i samband med omprövningen för att det föreligger svårigheter att skilja på innebörden av ordet och, jämfört med eller. Här förefaller det som om de skilda brevmallar som den personliga handläggaren och omprövningshandläggaren på Försäkringskassan är nödgade att begagna sig av, utmynnar i att en felaktig rättstillämpning görs, det vill säga att Försäkringskassan vid sin omprövning av den försäkrades rätt till sjukersättning ställer allt för långtgående krav på att den försäkrades måste pröva alla förvärvsarbeten på arbetsmarknaden, innan myndigheten kan konstatera att arbetsförmågan de facto är stadigvarande nedsatt på grund av sjukdom. Som om det ens vore möjligt för den försäkrade att göra det, innan dennes ansökan om ersättning uppfattas som befogad!

I mina kontakter med försäkrade vars ansökan har avslagits är det uppenbart att de många gånger inte förstår varför de nekas ersättning. Detta på grund av bristfälliga beslutsmotiveringar, där Försäkringskassan i första hand fokuserar på att förklarar vad, men inte varför en ansökan avslås. Försäkringskassan är visserligen varse om utmaningen i att motivera myndighetens beslut på ett begripligt sätt, men av de tusentals beslut som jag hitintills har tagit del av ser jag ännu ingen förändring till det bättre.

Ibland bottnar de bristfälligt formulerade beslutsmotiveringarna i att det, mot bakgrund av vad som framgår i det medicinska underlaget, helt enkelt inte går att motivera ett avslag. Jag menar på att det finns många exempel på hur den försäkrade nekas sjukpenning, sjukersättning, aktivitetsersättning, arbetsskadeersättning, eller andra förmåner, utifrån ideologiskt motiverade motiv där det mellan raderna i beslutet kan utläsas att det alltid är hälsobefrämjande att arbeta, eller att det medicinska underlaget inte visar på att det föreligger medicinska risker (se hinder) om den försäkrade tvingas till aktivitet. Detta trots att det inte finns laga stöd för att medicinska risker ska föreligga för att rätt till ersättning är styrkt. Här kan man fråga sig varför det inte finns en ruta i Försäkringskassans blanketter, det vill säga i läkarintyget eller i läkarutlåtandet, som behandlande läkare uppmanas att fylla i, om myndigheten samtidigt kräver att den försäkrades hälsa kan komma att försämras vid avslag?

Min erfarenhet är att bristfälliga beslutsmotiveringar förekommer på alla handläggarnivåer, men problemet är som störst i samband med omprövning. Det förekommer tyvärr allt för ofta att ett omprövningsbeslut består av ca 50 % autotext (se brevmall), 40 % uppgifter om den försäkrades besvär och alla försök som denne har gjort för att kunna rehabiliteras, och 10 % av det som skulle kunna uppfattas som en individuell beslutsmotivering.

Ibland ser jag omprövningsbeslut, där det sida upp och sida ner, förekommer rikligt med uppgifter om den försäkrades ohälsa, för att sedermera avslutas med en beslutsmotivering om att Försäkringskassan finner inga skäl att ändra beslutet. Huruvida denna icke-förklaring beror på en oförmåga hos omprövningshandläggaren att kunna motivera sitt beslut, eller om det är ett uttryck för en härskarteknik, det vill säga att neka den försäkrade en vettig förklaring, i syfte att försvåra det för denne att kunna överklaga beslutet, är svårt att avgöra.

Här vill jag tillägga att jag gärna hade velat se att beslut fattas i jag-form, där handläggare eller omprövningshandläggare skriver att jag bedömer, istället för att Försäkringskassan bedömer. Detta i syfte att handläggaren/omprövningshandläggaren på Försäkringskassan axlar ett personligt ansvar för det beslut som denne fattar, med tanke på vilka konsekvenser det medför för den försäkrade.

Till det följer att jag, med risk för att låta konspiratorisk, ibland uppfattar Försäkringskassans handläggares/ omprövningshandläggares/processförares stereotypa formuleringar i sina beslut eller yttranden, där samma sak upprepas om och om igen, som ett medvetet knep, det vill säga att ju fler gånger en enkel tes upprepas, ju mer sann blir den.

Här kan man fråga sig varför är det så viktigt att betona att den försäkrades förmåga till arbete inte är nedsatt med minst en fjärdedel i besluten? Skall det uppfattas som att Försäkringskassan i första hand prövar huruvida den försäkrade har rätt till sjukpenning, sjukersättning, aktivitetsersättning, arbetsskadeersättning, handikappersättning, vårdbidrag eller annan förmån, i den omfattning som denne yrkar på, för att sedan i andra hand ta ställning till om rätt till en fjärdedels ersättning finns?

I så fall undrar jag varför Försäkringskassan frångår sin tidigare praxis om att fatta partiella avslag, det vill säga att besluta om den försäkrade till exempel har rätt till halv ersättning, men inte till hel.  Numer förefaller det istället handla om att Försäkringskassan i sitt arbete att söka effektivisera handläggningen antingen bifaller ansökan, eller avslår den helt. Sedan är det upp till försäkrade att fortsätta att strida för sin sak, via en överklagan av beslutet.

Fenomenet med att hamra in ett tämligen simpelt budskap hos mottagaren, genom att upprepa samma sak om och om igen är som mest framträdande i de yttranden som Försäkringskassans processförare skriver till förvaltningsrätterna, i mål om rätt till sjukförmåner. Detta trots att processföraren tar del av ny bevisning som inkommer till domstolen, i samband med överklagan, som klart talar mot den bedömning som Försäkringskassan gör i omprövningsbeslutet.

Vid ett samtal med Försäkringskassan på ledningsnivå framkommer det att processförarnas arbete skall genomsyras av ledorden rätt ersättning till rätt person. Jag invänder mot detta mantra, då jag uppfattar ledorden som subjektivt värderande, vilket i sin tur medför en ökad risk för att processföraren, i avsaknad av goda argument om varför Försäkringskassans beslut inte bör ändras, istället söker rikta domstolens uppmärksamhet mot den försäkrade.

När sakfrågan inte längre kan angripas på ett framkomligt sätt, angrips istället den försäkrade som person. Det kan yttra sig i form av processföraren anför att den försäkrade ha suttit i fängelse, eller att denne har deltagit i golfweekend ett visst år, vilket visar på att den försäkrade är en klandervärd person och/eller att denne saknar trovärdighet. Jag har också sett exempel på processföraren som i sin iver att ta till vara på sin arbetsgivarens intressen, hämtar in den försäkrades patientjournal, och åberopar de nya uppgifterna till men för den försäkrade, trots att denne inte har lämnat sitt samtycke till att patientjournalen lämnas ut av vården, vilket strider mot 110 kap. 31 § socialförsäkringsbalken. Detta då Försäkringskassan skiljer sig från ärendet, när ett omprövningsbeslut väl fattas, varpå det inte längre pågår någon utredning hos myndigheten som berättigar myndigheten att hämta in patientjournalen, i syfte att bedöma den försäkrades rätt till ersättning.

Det är beklämmande att det inte råder mer likhet inför lagen, där hänsyn tas till att den försäkrade utgör en svagare part, jämfört med myndigheten och alla dess resurser, och där all bevisbörda läggs på den försäkrade för att kunna få rätt till ersättning.

Med detta sagt vill jag dock betona att jag inte avråder den försäkrade från att tillvarata sin rätt att gå emot Försäkringskassan, även om myndigheten är en mäktig fiende att slåss mot. Tvärtom önskar jag att fler personer står på sig och visar sitt missnöje med de bedömningar som Försäkringskassan gör. Att tillvarata sin rätt att ifrågasätta och belysa hur Försäkringskassan handlägger ärenden om avslag syftar inte bara till att den försäkrade till syvende och sist får den ersättning som denne har rätt, men även till att stävja Försäkringskassans eventuella försök till att i allmänpreventivt syfte avskräcka den försäkrade från att ansöka om rätt till förmåner. Ju fler som överklagar desto bättre, då det ger ringar på vattnet hela vägen upp till riksdagen.

Med vänliga hälsningar,

Marie-Louise Aijkens

Marie-Louise Aijkens