Skillnader i avslag vid ansökan om sjukpenning på grund av diskriminering

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om skillnaderna i avslagsfrekvens beroende på var man bor någonstans. Skillnaderna tar sig uttryck i att det är svårare att få rätt till sjukpenning i Skåne, (3 % avslag år 2012) än i Västra Götaland (1,7 % avslag år 2012). Det är även svårare att få rätt till sjukpenning i Skåne, jämfört med den genomsnittliga avslagsfrekvensen i landet, som under förra året låg på 2,4 %. Utöver detta så finns det även andra faktorer som bidrar till en olikbehandling av de försäkrade, såsom kön och etnicitet.

Kön
Enligt ett pressmeddelande från Försäkringskassan den 5 november 2013 så framkommer det att kvinnor har haft en högre sjukfrånvaro sedan 1980-talet än män. Vidare så uppger man att faktorer såsom utbildningsnivå, inkomst, var man bor, arbetsgivare, yrke och antal barn har en betydelse för hur stor sjukfrånvaro kvinnor har. Man konstaterar också i pressmeddelandet att kvinnor som arbetar inom vård, skola och omsorg löper störst risk att bli sjukskrivna, och att det även finns en koppling mellan kvinnors sjukfrånvaro och hur stor del av arbetsbördan de axlar i hemmet.

I Försäkringskassans pressmeddelande pratar man dock ingenting om att fler kvinnor än män får avslag på sin ansökan om sjukpenning. Det här problemet berörs dock i myndighetens delredovisning till regeringen om hur införandet av rehabiliteringskedjan år 2008 har påverkat rätten till sjukpenning. I rapporten framgår det att utav de personer som ansökte om sjukpenning under en knapp tvåårs period var 61,6 % kvinnor, och resterande andel, 38,4 %, män. Av de som fick avslag på sin ansökan utgjorde dock hela 63,3 % kvinnor, och resten, 36,7 %, män. I förhållande till totalt antal sökande få alltså fler kvinnor än män avslag på sin ansökan!

Så vad beror detta på? En orsak kan vara att kvinnor som är sjukskrivna i samband med graviditet ofta diskrimineras på grund av sitt kön. Försäkringskassans synsätt är att en normal graviditet inte kan betecknas som en sjukdom, och att vanligt förekommande besvär under en graviditet tillhör den naturliga livsprocessen, vilket inte berättigar till ersättning. Då det bara är kvinnor som kan vara gravida så innebär detta att dessa särbehandlas på ett typisk missgynnande sätt, vilket i lagens ögon utgör en form av indirekt diskriminering. Som tur var så har detta synsätt dock ifrågasatts av de som ha fått avslag, och i ett antal uppseendeväckande mål har domstolen ändrat på Försäkringskassans beslut att helt eller delvis neka kvinnorna ersättning. Myndigheten har också tilldömts att betala skadestånd till kvinnor på grund av könsdiskrimineringen.

En annan förklaring till Försäkringskassans diskriminering av kvinnor kan vara skillnaden i vården mellan könen. Det är tyvärr inte ovanligt att kvinnor får en sämre vård än män, och att de senare oftare erbjuds mer aktiva behandlingsformer i samband med sjukdom, medan kvinnor får nöja sig med passiva åtgärder i form av sjukskrivning. Olikbehandlingen av könen inom vården kan också leda till att kvaliteten i läkarintygen som sedermera ligger till grund för Försäkringskassans bedömning skiljer sig åt, och att det i sin tur påverkar kvinnors rätt till sjukpenning negativt. Här måste man vara på det klara med att det inte är vad den försäkrade uppger som ligger till grund för ett beslut vid ansökan om sjukpenning, utan att detta styrs av läkarintygets kvalitet, det vill säga vilket innehåll den sjukskrivande läkarens intyg har. Om läkarintyget är bristfälligt eller på annat sätt inte uppfyller Försäkringskassans krav går detta ut över den försäkrade vid en bedömning av rätten till sjukpenning. Jag kommer att återkomma till vikten av att ha ett fullgott läkarintyg vid ett senare inlägg.

Etnicitet
Efter att ha konstaterat att det förekommer en olikbehandling av de försäkrades ansökningar, dels beroende på var denne bor samt dels beroende på kön, kommer vi nu till den tredje punkten, etnicitet, som också visar sig ha en inverkan. Enligt uppgift från Försäkringskassans delredovisning om hur införandet av rehabiliteringskedjan år 2008 har påverkat rätten till sjukpenning uppger myndigheten att under en knapp tvåårs period har man hittat oförklarliga skillnader mellan svenskfödda, kontra utlandsfödda personers rätt till ersättning. I rapporten framgår det att utav de personer som ansökte om sjukpenning under den aktuella perioden var 84,7 % svenskfödda, och resterande, 15,3 %, utlandsfödda. Av de utlandsfödda som sökte sjukpenning fick dock hela 25,6 % avslag! För personer födda i Sverige var samma siffra istället 74,4 %. I förhållande till totalt antal sökande få alltså många fler utlandsfödda personer avslag på sin ansökan!

Vad beror denna diskriminering av utlandsfödda personer på?  En orsak kan vara att kommunikationen mellan Försäkringskassan och den försäkrade, och även mellan vården och den försäkrade blir lidande om det råder en språkförbistring mellan parterna. Det kan göra att det är svårt att utbyta uppgifter och det kan även leda till att kvaliteten i läkarintygen blir lidande, vilket påverkar den försäkrades rätt till sjukpenning negativt. Som jag har nämnt innan så leder bristfälliga eller undermåliga läkarintyg oftare till avslag. En del i den här problematiken är också att Försäkringskassan i sin spariver inte arbetar i tillräckligt stor utsträckning med konsultera professionella tolkar. Under min tid på Försäkringskassan så var det inte ovanligt att få mejl från mina kollegor som undrade om någon i personalen behärskade ett visst språk och som på så vis kunde bistå i kommunikationen med den försäkrade. Det var inte heller ovanligt att man försökte att kommunicera med den försäkrade via dennes barn eller andra anhöriga i syfte att komplettera underlaget i ärendet. Ett sådant förfarande är kanske inte alltid är så lämpligt med tanke på att samtalen ofta rör känsliga uppgifter som, enligt lag, skall skyddas av sekretess.

Här vill jag dock åter igen betona att de enskilda handläggarna inte kan lastas för att Försäkringskassans bestämmelser och interna praxis leder till ett typiskt missgynnande av kvinnor och utlandsfödda. För det första så utgör en stor del av handläggarna just kvinnor och/eller personer med en utländska bakgrund, och för det andra så är handläggarens roll på Försäkringskassan mycket begränsad. I det dagliga arbetet finns ingen balans mellan befogenhet, det vill säga rätten att få fatta självständiga beslut, och det omfattande ansvaret som handläggaren anses ha att alltid agera lojalt gentemot sin arbetsgivare. Handläggaren är också ålagd att arbeta under en mycket hög tidspress, och all form av fördröjning av handläggningstiden som en konsultation av en professionell tolk i ett ärende kan medföra, är till nackdel för handläggaren vid ett kommande lönesamtal med sin chef, där ett stort fokus alltid läggs på hur många ärenden denne har handlagt och inom vilka tidsramar det har skett.

Det är också viktigt i sammanhanget att tänka på att på Försäkringskassan så förväntar sig närmaste chef att handläggare skall göra ett visst antal avslag regelbundet. Om handläggaren inte gör så kan det tolkas från arbetsgivarens sida att denne inte har uppfyllt sin utredningsskyldighet, det vill säga inte utrett sina ärenden tillräckligt väl, vilket i sin tur kan leda till en sämre löneutveckling för den anställde.

Oavsett vad orsakerna är så är den bistra sanningen den att faktorer såsom hemvist, kön och etnicitet påverkar rätten till sjukpenning. Så länge Försäkringskassan inte öppet tar ansvar för detta utan överlämnar det åt den enskilde att i varje enskilt ärende ha modet och kraften att bestrida ett felaktiga beslut, kan vi endast spekulera i varför myndighetens sätt att arbeta uppenbarligen inte fungerar likformigt?

Under tiden får vi leva med att det är lättast för en svenskfödd man i Göteborg att få sjukpenning, och svårast för en utlandsfödd kvinna i Malmö att få detsamma, även om dem är sjukskrivna av samma skäl!/

 

Marie-Louise Aijkens

, , , , , , , , ,

Kommentarer inaktiverade.